Det är lustigt hur jag alltid hittar tillbaka. Vilken väg jag än vandrar stöter jag ständigt på mina egna gamla fotspår.

Mina senaste dagar har varit så bra. Det har löst sig med boende för en lång tid framöver och jag har varit omgiven av fina människor och känt mig allmänt nöjd. Jag har shoppat, ätit gott och mer än en gång har jag väckts på morgonen av en kyss från han där med Göteborgs snyggaste leende.

När jag vandrar där och andas in skogsdoft och fågelsång kommer plötsligt du gående. Som alltid. En gest från dig och det blir dominoeffekt i mitt huvud av alla gamla tankar och olyckliga känslor. Mitt leende säger tack och adjö tills nästa krök där jag slipper se dig. För hur gärna jag än vill lägga jämvikt i de där vågskålarna så fungerar det aldrig när jag försöker och ständigt vill det sluta med att jag känner mig ensam, bortglömd och värdelös. Vågen måste tydligen slå i botten åt det ena eller andra hållet för att mitt liv ska te sig normalt. Allt eller inget - lika klyschigt som sant?
Det är bara så himla ledsamt att det verkar vara faktumet.

Det är Valborg och en himla trevlig sådan. Brukar inte göra något speciellt denna dag men detta år blev det lite buller och bång.

Godnatt

Lördagens jakt i villakvarter rörde mig nästan till tårar. Årets första dofter av grillning och sommar bringade en våg av nostalgi och minnen till mitt lite frusna sinne.
Det börjar bli varmare nu. Jag köper tunna kläder varje dag. Det börjar bli varmare nu. Istället för mat köper jag tunna kläder varje dag. Dessa ljumma kvällar om våren...

Ingen är det där ordet. Perfekt. Men när känslan av maktlöshet sveper över mig blir jag andfådd och nästintill yr. Det känns hemskt att säga det men jag önskar att du inte vore den du är. Eller åtminstone önskar jag att den där hemska biten i dig försvann. Försvann tillsammans med det onda som även finns i min egen kropp. Ingen är som sagt perfekt och jag själv är långt från ett undantag.
Vad gör man när någon man älskar beter sig på ett sätt som man hatar? Slår känslorna ut varandra? Älskar jag honom fortfarande om jag försöker blunda för den han är?
Jag har aldrig varit bra på att blunda för jag har aldrig varit som han och kommer heller aldrig att bli.
Jag blir utmattad av att behöva stå och se på medan du skadar personer i din närhet.
Jag blir utmattad av insikten att du verkligen är den där jag ett tag trodde att du inte var.
Jag blir utmattad av att behöva älska dig.

Maktlöshet från en spårvagn.

- The time of my life -

Att en enda oproduktiv helg får dra ner mig. Ärligt talat Lindell, vad är det för naivt beteende, skärp till dig.
Helgen blev inte som planerat. Jag har inte träffat någon alls i helgen och jag fick rycka in till jobbet på min jourdag som skulle vara min första lediga dag på fyra veckor. Lediga dagen blev istället igår vilken inte bestod av annat än städning och matlagning. Fullt upp med andra ord och ändå känns det inte som jag åstadkommit något annat än att jag idag bytte ut skola mot shoppingtur.

Nästa helg blir det andra ingredienser i kaksmeten. Det är så sant som det är skrivet.

Idag är det ett år sedan han höll om mig där på golvet i skolan. Jag gömde mitt ansikte i sidan av hans hals och tårar rann längs mina kinder. Jag kände mig just då som en ganska meningslös och patetisk person. Han började rada upp olika saker som jag borde vara glad över och mina mungipor ryckte till rejält vid ett par av argumenten. Ja, mycket av det han sa stämde ju trots allt.
När han slängde ur sig sitt sista argument var det som om allt stannade till och mitt struphuvud byttes ut mot mitt hjärta. "...och du har skolans snyggaste pojkvän."
Jag blev osäker på vad han egentligen hade sagt och kläckte ur mig ett trevande "va?"
"Är jag inte det då?" svarade han tillbaka.
Sällan har känslor bytts ut så fort i min kropp och jag gjorde mig beredd på att snart vakna upp efter en lång natts sömn med ovanligt fina drömmar. Men jag vaknade inte.
Inte just då.

En pappa och hans son besökte nöjesparken i landets största stad. Den lille pojken såg inte riktigt ut att vara så gammal att han gick i skolan än men det var nog inte heller så långt kvar till hans första skoldag.
Pojken och pappan stod framför ett stort hjul som man kunde spela på. I nöjesparken fanns det alla möjliga sorters hjul. På vissa kunde man vinna choklad och på andra kunde man vinna gosedjur och annat smått och gott. Hjulet som pojken och pappan stannat vid var ett kaninhjul. För en liten slant hade man chans att vinna en gosekanin i varierande färg och storlek. Det fanns gigantiska kaniner i blått, rosa eller grönt men pojkens blick hade stannat vid en liten korg. I korgen fanns de lägsta priserna - de minsta kaninerna. Pojken kunde inte sluta stirra på en liten rosa kanin som låg där i korgen och liksom tittade på honom.
De bestämde sig för att snurra på hjulet och det blev vinst. Den lilla pojken hade vunnit och väntade spänt på vad han skulle få. Tonåringen som jobbade vid hjulet gick fram mot korgen och sträckte sig efter den rosa kaninen. Han räckte sedan över den till pappan och sonen.
Sonens dag var gjord, han var så fantastisk glad. Tänk att han inte fått den där blå kaninen bredvid utan just den lilla rosa, den som han velat ha så himla mycket. Det var på nåt sätt skrivet i stjärnorna.

Jag har kvar kaninen än idag.

...men när du tilltalar mig på samma sätt som du pratar med min mor, så skaver det lite mot mitt nuförtiden skottsäkra hjärta.

Nu måste jag sova. I lördags natt blev det fyra timmars sömn och när ska jag hinna ta igen den har jag tänkt? Kvällarna blir aldrig som jag tänker mig. I förrgår kväll trillade en vän in helt plötsligt och vi låg i en varsin soffa och pratade boys i det oändliga.
Igår kväll blev jag utan förvarning bjuden på middag av en Kalle och klockan tio beställdes det mat och dryck på Bee inne i stan. Snart är det helg... Jag ska jobba... Sömnen får vänta.

De öppnades. Mina ögon öppnades inatt. Jag är glad. Jag är så himla glad.

Tack så mycket.

Sex och en halv timme dans och en timme akrobatik idag. Någon som vill ta sig ett slick? Känner mig ungefär lika ren som när man legat med tre killar på samma helg.

För några år sedan stod jag inte upp för mig själv över huvud taget. Så känns det i vilket fall nu i efterhand.

I söndags kväll satt jag på bussen på väg till mitt nattliga tillhåll. Tvärs över gången i bussen satt en kvinna som helt plötsligt grabbade tag i min arm. Hon luktade sprit och talade finlandssvenska. Med bestämd ton sa hon åt mig att sluta stirra ner i displayen, det vill säga min iPhone. Hon tyckte att alla gjorde det nu för tiden vilket verkade vara nåt fruktansvärt. Ska man stirra svenskt ner i golvet så kan man väl lika gärna stirra på en mobiltelefon känner jag.
I vilket fall som helst så gick jag till motangrepp genom att ta tag i hennes arm samtidigt som jag väste: Du, jag gör precis vad jag vill, ska jag tala om för dig!

Det bubblade inom mig och jag anar att de andra busspassagerarna kunde se hur rök pyste ut ur mina något utstående öron. Hon har ingen rätt att berätta för mig hur jag ska handla under min bussfärd. Kan hon stinka sprit kan jag använda min telefons kart-app. That's it.
Jag avslutade min uppläxning av damen genom att säga: ...men tack för din åsikt.
Det sista var en liten ursäkt som jag i all min svenskhet klämde fram då jag efter ett tag tyckte att jag kanske brusat upp lite väl mycket.
Saken är den att det gjorde jag inte alls. Jag sa ifrån. Jag har lärt mig att säga ifrån.